1.1.2021
Timo Marjunens far var en yrkesfiskare från Tövsala, och modern var av fiskarsläkte från Hempsaari i Velkua. Det föddes nio pojkar till familjen, av vilka fem blev fiskare. Den yngsta i brödraskaran, Timo som föddes 1954, beslöt dock först pröva på annat arbete. Jobben som möbelförsäljare och svetsare fick till slut anstå. Blodet drogs till kända landskap och till havet. Han återvände i slutet av 1970-talet med sin familj till hemgården vid Marjuksenranta i Tövsala, efter att hans pensionerade föräldrar flyttat till kyrkbyn.
En av Timo och Merja Marjunens tre söner har valt faderns yrke. Santtu Marjunen som föddes 1976 hör till Skärgårdshavets yngsta yrkesfiskare. Han berättar att han lärt sig fiskarens arbete av sin far men också av att göra själv ända från att han var en liten pojke. Fisk började samlas till försäljning när Santtu gick i högstadiet. Far och son talar respektfullt om varandra. De har egna företag, men vissa arbeten, såsom abborryssjefiske, kräver gemensam arbetsinsats.
Timos fiskarkarriär började med strömmingsryssjefiske, men snart kom även abborrfiske med i bilden. På vintern fiskade man lake med krokar under is*). Familjens söner hade som vana att fara och vittja krokarna när de kom hem från skolan. Timo fick i tiderna även goda gäddfångster med grimnät han själv designat. Till slut blev gäddfisket dock omöjligt, när näten började bli fulla av småbraxen. Stora braxnar på flera kilo, som Timos far fick ännu på 1970-talet, kommer det inte mer. Mört kommer det varierande, men även deras storlek har minskat.
Strömmingsryssjefisket gav Timo upp för några år sedan, och han anser att det aktörsvisa kvotsystemet inte passar för ryssjefisket.
– Ryssjefiskarna är helt beroende av att strömmingen kommer till lekområdena. De kan inte fara ut efter fångsten. Före lektiden samlas strömmingarna på Velkuas och Iniös djupbottnar, och om de i det här skedet trålas bort, syns det klart i kustens ryssjefångster.
Numera koncentreras Marjunens fiske på abborre och gös. Abborrens ryssjesäsong är på våren och nätsäsongen både på våren och hösten. I abborrfångsterna upplevdes ett toppår 2018, men även året som nyss gått var bra. Abborryssjorna har byggts av yrkesfiskaren Eino Laaksonen från Tövsala. Näten måste besökas två gånger om dagen på grund av sälarna även under tiden med kallt vatten, och när vattnet är varmt t.o.m. fyra gånger om dagen. Santtu berättar att han inte längre binder sina nät själv.
– Det känns mycket värre om sälarna river nät som jag bundit själv, än om det är köpta nät som rivs.
Gösfångsterna har de senaste åren försämrats. Sälarna följer inte nödvändigtvis abborrarna till innerskärgården, men efter gösarna följer de. I början av 2000-talet började det redan vara mycket säl på Hakkenpää området några kilometer söder om Marjuksenranta. När gösarna flydde sälarna norröver mot Rouhunaukko, var Marjunens fångster en tid goda. Nu finns det sälar även på Marjunens vatten,
och gösarna har flytt allt längre in i Virmoviken. Gösfisket som i Skärgårdshavet tidigare bedrivits på mycket stora områden och på fjärdar har nu på grund av sälarna tvingats till strandnära, grunda vatten. Timo är orolig för hur gösbeståndet klarar denna förändring.
Det har skett även andra stora förändringar i havsmiljön vid Rouhunaukko. Gråsuggorna tycks ha försvunnit under de senaste åren. Fjädermyggornas tomma larvrör ansamlades tidigare i mängder i strandvattnens skvalp, och de fullvuxna insekterna svärmade i svarta moln över öarna, men nu ser man dem inte mer. Timo minns, att när han som liten grabb vände på strandstenarna, så gömde det sig en grupp smålakar under dem. Numera stirrar det en stensimpa i stenvändarens ögon.
Redskapen smutsas mer än tidigare och är på grund av nedsmutsningen mera utsatta för strömmar.
– Tidigare hölls en abborryssja på plats med ett tjugotal störar, men nu behövs det 30. Det kan hända, att även strömmarna har blivit kraftigare, funderar Timo. Öronmaneter förekommer tidvis rikligt, och då är nätfisket omöjligt eftersom näten på grund av maneternas tyngd sjunker till botten. År 2020 var alla tiders värsta manetår på Marjunens fiskevatten.
Far och son avser fortsätta med fisket ”så länge det fungerar”, eller så länge som det går trots sälarna och skarvarna på deras fiskevatten. Santtu understryker, att för en fiskare som börjar är det en tröskelfråga att hitta goda fiskevatten.
– Man måste också vara hård att försöka, och när fisken går till måste man vara beredd att arbeta utan att se på klockan eller vädret.
Timo har ett klart budskap till Finlands politiker:
– EU borde inte användas som ryggstöd i beslutsfattandet. Saker kunde skötas också så, att man hjälper det egna folket.
Tack Timo och Santtu för ert livsverk för oss fiskätare och för Skärgårdshavets väl. Fantastiskt att detta viktiga yrke bevaras och fortgår i er familj!
*) Marjunens ansvarade under 2010-2011 för moderfiskfångsten samt utplanteringen av yngel i Airisto-Velkua fiskeområdets lakprojekt. Slutrapporten (på finska) innehåller intressant information om lakfiske samt om utvecklingen av lokala lakbestånd http://airistovelkua.fi/wp/wp-content/uploads/2014/02/LOPPURAPORTTI-FINAL.pdf