20.11.2020
Matti Agges rötter är i Karelen. Det här syns förutom i kännedom om det överlåtna områdets historia även i en positiv livsinställning. Den syns i leendet som kommer lätt och som når brett från öra till öra. Frun hittade han också på Björkö-föreningens sommarfest. Vissa kvinnor har fått ett stick i fingret från rosbuketten som beundraren hämtat, men Marja Kopola fick ett stick från gösens ryggfena under sin nagel. Matti menade att fisken var en effektivare charmerare än rosbuketten. Och rätt hade han också; snart ersattes piken av förlovningsringen.
Matti Agges mor evakuerades från byn Eistilä i Koivusaari i Björkö landskommun år 1939. Fadern var med och byggde den s.k. Salpalinjen.
Moderns destination var Orivesi, där Mattis storasyster föddes en vecka efter evakueringen. Under återflyttet hann modern till Fredrikshamn innan fortsättningskriget började. Matti föddes där under bombningar år 1942. Fadern dog när Matti var i ettårs ålder. När fronten närmade sig Fredrikshamn år 1944, sändes Mattis syster som krigsbarn till Sverige, och hon återvände aldrig. Matti flyttade med sin mor först till Finby till sin mormor och därifrån till Gundvik i Pargas till en gård som anvisats farfadern Taavetti.
Matti började fiska för avsalu som 12-13 åring. För den unga pojken kändes det otroligt fint, att när grannen förde med sig gäddorna Matti fiskat kom det tillbaka pengar. Id fiskades det säckvist. Senare byttes säckarna till trälådor, eftersom säckarna läckte under bussresan till Åbo.
Även laken var en viktig fångstart, och på 1960-talet var fångsterna stora. En del av fisken transporterades med häst och släde till Henrikssons, som hade en sumpbåt i ändan av Pargas lillbro nära kyrkan. Gös började det komma som fångst först på 1970-talet.
Matti var även 38 år i lönearbete. Fisken följde bekvämt med till partiaffären nära arbetsplatsen. Fisket var på Agges lantgård liksom på många andra gårdar i skärgården alltid ett av försörjningens stödben. Marja Agge lämnade sin karriär som historieforskare vid Åbo universitet för att delta i alla gårdens arbeten, även fisket. I familjen föddes en dotter. Matti har också en dotter och en son från ett tidigare äktenskap.
Matti har alltid fiskat med nät. Nät passar bra som redskap i områden där det inte är starka strömmar eller skräp i vattnet. Gösen är nuförtiden den viktigaste fångstarten. Efter att gösens minimimått höjdes (2019) övergick Matti till 47 mm nät, och han berättar att gösens medellängd tydligt har stigit. Laken har nästan helt försvunnit från området precis som i övriga Skärgårdshavet.
Under vintrarna har man fiskat under isen, och på isen rörde man sig med vattenkälke. Efter dagsarbetet visade den ackumulatordrivna lampan, som hängde i vattenkälkens handtag, vägen i mörkret. Den hårdaste vintern var 1965-66. Isen var 80 cm tjock, och isbillens skaft fick förlängas med en halv meter. Först som 70 åring skaffade Matti sig en fyrhjuling, som utrustad med bandmatta kan köras i vilken sörja som helst. Efter fyrhjulingen dras en flytande pontonkälke, som förbättrar säkerheten i fisket på vintern. I kälken finns en kex, som man kan slå fast i iskanten och dra upp sig på isen med, ifall man trillar i vaken. Matti har trillat i ett par gånger. I kexens andra ända finns en paddel.
När Matti år 2005 gick i pension från lönearbetet blev han en heltids yrkesfiskare, och det är han fortsättningsvis. Sälarna höll redan på att avsluta karriären, men ett nytt och skyddat vattenområde har åtminstone tillsvidare räddat situationen. Men skadorna ökar även på det området, vilket betyder en ständigt ökad arbetsmängd.
Enligt Matti är det bästa med fiskarens yrke friheten och den omgivande naturen. Matti är nu 78 år men i gott skick, och han hoppas kunna fortsätta i sitt yrke. Branschens framtid skulle se bra ut enligt Matti, ifall beslutsfattarna hade mod att ingripa i sälproblemet. ”Nu har man bara gått kring det som katten kring het gröt. När de som fiskar tar slut, tar även sälproblemet slut. Kanske man eftersträvar detta. Beslutsfattare, som inte förstår ärenden utanför asfaltdjungeln, borde inte tillåtas besluta om dem.”
Matti är även själv med i politiken. Han har varit medlem i stadsfullmäktige i Pargas i fyra år och före det suppleant och medlem i nämnder. Vid sidan av politiken och otaliga andra uppgifter och hobbyn har Matti alltid tid att berätta för lyssnarna om fisket och dess betydelse för skärgårdens livskraft samt som avlägsnare av näringsämnen. Matti hetsar inte upp sig, utan berättar sakligt och övertygande. Hans debattinlägg om säljaktens problem publicerades senaste sommar i flera tidningar (på finska) https://www.maaseuduntulevaisuus.fi/puheenaiheet/mielipide/artikkeli-1.1155338
Fruns nyss inträffade död har inneburit en stor sorg i livet, men sonen, som tagit över ansvaret för gården, dottern som bor nära och barnbarnen hämtar närhet och stor glädje i Mattis liv.
Tack Matti för ditt livsarbete för de finska konsumenterna och för Skärgårdshavet. Tack för en fin berättelse! För vännerna av finsk fisk hoppas jag, att Finlands sälproblem inte tillåts avgöras på det sätt du befarar.
***************
Bonusstory om Taavetti Agge och Karelens historia
Mattis farfar Taavetti Agge föddes år 1858, men hann ännu före sin död berätta för Matti om livet i Karelen. I berättelserna ingick även livsvisdomar.
Taavetti var färjkarl och fiskare från byn Eistilä i Björkö landskommun. Vintrarna fördrevs i ”kojfiske” (putkakalastus) på havet kring Seiskari. ”Kojan” var en lätt träbyggnad som fördes ut på isen 30 km från kusten. Fiskarna tillbringade hela vintern på isen i strömmingsfiske, och bytte allt emellanåt ut manskapet på fyra personer. Raasseli eller fiskuppköparen hämtade de frusna fiskarna och förde samtidigt ut livsmedel som fiskarna beställt. Ibland lossnade isflaket som fiskarna var på och drev iväg, och männen räddades till en isbrytare. Ett bra sätt att hålla koll på var man är, var att sätta två isbillar att stå i linje mot Seiskari fyr.
Storfurstendömet Finland levde vid århundradets skifte i en förtryckande tid, när Rysslands kejsardöme ville förryska finnarna. Räddningen för finnarna blev kriget mot Japan i början av 1900-talet, där Ryssland miste hela sin flotta. Det här ledde till att kejsaren ville vara på god fot med finnarna. Även Taavetti började bedriva entreprenadverksamhet för kejsardömet.
Ett av arbeten var byns nya brygga. Kejsar Nikolai II kom själv för att besiktiga den färdiga bryggan, och Taavetti tog emot kejsaren. Kejsaren tog t.o.m. av sig den vita handsken när han hälsade, vilket var ett tecken på stor respekt. Kejsaren frågade även om livet i byn Eistilä. Taavetti, som pratade s.k. ”vedryska” (halkovenäjä), tog upp det svåra sälproblemet. Kejsaren besökte även andra byar under sin resa och fick samma budskap. Finlands Kejserliga senat godkände kejsarens förslag om skottpeng år 1909. Premiesystemet ledde till att säljakten inleddes, och i Storfurstendömet Finland jagades t.o.m. 12 000 sälar per år. Fisket återställdes. Utbetalning av skottpeng avbröts under första världskriget och avslutades med revolutionen i Ryssland. Jakten fortsatte dock att vara stark, eftersom det var stor brist på mat.
Taavetti hade som 10-åring upplevt de stora nödåren och lärde Matti, att för att säkra livhanken behöver man alltid ha boskap och fiske, eftersom säden kan drabbas av missväxt. Dessutom betonade han, att det aldrig får komma korsdrag i portmonnän.