13.3.2020
”Fastän vi varit irriterade på varandra på kvällen, så har vi ändå farit på arbete tillsammans på morgonen”. Bröderna Juhani och Veikko Ilmalahti har fiskat tillsammans i över 50 år. När åsikterna strider har bröderna en modell för medling som fungerar bra: ”En av oss har alltid rätt!”
Bröderna föddes på ön Reksaari i Velkua, Veikko för 70 och Juhani för 68 år sedan. Juhanis fiskarkarriär började redan före han fyllt 10 år, när han förtjänade sina första lönepengar som roddare åt grannens änka. Även pojkarnas far var fiskare. Huvudfångsten i fisket har alltid varit gös
I brödernas ungdom deltog hela familjen i fiskeverksamheten. Att lösa de taggiga simporna ur näten var ofta kvinnornas uppgift. Simpor fick man som bifångst på 1960- och 70-talen, t.o.m. över hundra exemplar per nät. När torsken kom till de finska vattnen försvann även simporna. Ilmalahtis gav simporna åt grannarna, som kokade mat av dem åt sina hönor.
När pojkarna var unga sysslade man i familjen även med odling av gädda. Man tog enbart ca 2 kg fisk i produktionen. Erfarenheten hade visat, att det kunde finnas mycket rom i stora gäddor, men de producerade mycket mindre gäddyngel än de mindre gäddorna.
År 1978 flyttade bröderna till ön Ruotsalainen i Rimito, där de fortsättningsvis bor. Förutom gösen har strömmingen varit målart i fisket. Strömmingen fångades med både vinter- och sommarnot. Ända till år 2016 hörde till det gemensamma företagets verksamhet även boskapsskötsel, för vilken Juhanis fru Sari och Veikkos fru Ulla ansvarade. Saris och Ullas uppgift var även att filetera gösen.
Notströmmingen hade god åtgång. Ilmalahtis hörde till två notlag. Sommarnoten var mindre, och med den kunde man fiska på tunnare isar, när åter vinternotsgrejorna krävde minst 30 cm tjock is. Den kyligaste vintern var år 1986, då isen var en meter tjock. Man kom igenom även den; först med traktorborr och slutligen med tyngden av männen. Notandet upphörde småningom när vintrarna blev varmare, men nog har bröderna nu och då farit ut med noten, ifall isförhållandet tillåtit det.
Sälarna kom till vattnen kring Ruotsalainen i slutet av 1990-talet. Till en början tog sälarna bara lakarna och gäddorna ur näten. När även gösen började duga, rev sälarna i början hela fisken ur näten, och det blev stora hål i dem. Gamla, ruttnade fiskbitar började komma upp med näten från bottnen. Med tiden förändrades sälarnas födobeteende; de lämnade gösarnas huvuden i näten eller sög ut enbart fiskens inälvor genom fiskens hals. Och när man lade näten fanns sälarna där bredvid.
För ungefär tio år sedan måste man sluta med gösfisket p.g.a. sälskador. ”Arg har man varit många gånger, men inget har hjälpt”. Juhani tror, att utöver minskning av skadedjurbestånden kunde även återinföring av sommarfredningen av gös förbättra tillståndet för gösen.
Sälstek är en bekant men sällsyn delikatess vid Ilmalahtis matbord. Säljakt är väldigt krävande även för en som Juhani, som har haft jakt som hobby sedan han var en ung pojke.
Till företagets nuvarande verksamhet hör strömmingsfiske med ryssja och nätfiske av abborre under hösten. Strömmingsfångsterna har försämrats de senaste fyra åren, och den kommande våren visar, om det mera än lönt att fortsätta. Hoppingivande är, att de strömmingar som nu fastnat i näten har varit feta.
Även skarven har börjat fiska vid strömmingsryssjorna, och man har noterat att en flock som kommit till en ryssja kunnat tömma dess fångst på 1 000 kilo under en dag. Juhani hoppas, att fiskarna skulle få lov att alltid skjuta skarvarna vid redskapen utan undantagstillstånd.
Det bästa med fiskaryrket är enligt Juhani, att man får vara sin egen herre. Framtiden för kustfisket ser han minst sagt som osäker. ”Investeringarna förutsätter tro på branschen kontinuitet, men nu lappar vi bara ryssjor”.
Tack Juhani och Veikko för er insats som producenter av färsk närmat! Förhoppningsvis förbättras läget med säl och skarv, så att ni kan fortsätta er livsuppgift till gagn för oss fiskätande konsumenter och Skärgårdshavet!
Artikeln baserar sig på en intervju med Juhani Ilmalahti