Börje Holmberg

Börje Holmberg har två döttrar och en son. Clara kallar sin far en levande legend. Carina säger, att pappa är deras egen superhjälte. Utan tvekan har de både rätt. Vårt möte var känslosamt.

Börje föddes på ön Storfallan i Dragsfjärd kommun hösten 1939 lite före vinterkriget började. Den unga mannen flyttade till fastlandet som 20-åring och arbetade bland annat med timmerflottning och lastare av fartyg. Även strömmingsfiske fanns med i bilden. Börje fiskade strömming med vinternot med sin far och bror och några år även med trål för familjens minkfarm.

År 1963 gifte sig Börje med Marianne Adolfsson, och några år senare byggde de ett hus i Ytterölmos. Platsen är några kilometer syd från Börjes hemö. Båda var i  lönearbete,  men tanken  på  ett

gemensamt fiskeföretag började mogna när Börje var i arbete på Wärtsiläs stålfabrik i Dalsbruk. I 3-skiftesarbete blev det fritid över, och den flitige mannen började utnyttja den för fiske. År 1973 lämnade även Marianne sitt lönearbete i affären och klädde på sig fiskarens arbetskläder. Inställningen var redan i skick.

De första åren gick all fisk oförädlad till Helsingfors. Börje berättar, att de redan i ett tidigt skede dock såg, att om man skall leva och lyckas med arbetet som fiskare, skall man förädla fisken själv och övergå till direktförsäljning. Strömmingsryssjorna byttes till nät, med vilka man fick fisk av jämnare storlek, och för vidareförädlingen av dem skaffades en fileringsmaskin. Strömmingen och vassbuken lades på burk, och fjällfisk som gös och abborre fjällades och filerades. En del av fångsten röktes.

Produkterna såldes på Dalsbruk torg och hemma. Paret deltog 31 gånger i Åbo strömmingsmarknad och 11 gånger i Helsingforsmarknaden. Barnen var ofta med. Carina och Clara betonar sin mammas andel i produktutvecklingen; Marianne var en idérik vän av god mat, och de tiotals pris som produkterna fått på strömmingsmarknaderna bar hennes handstil. Börjes ögon lyser, när han berättar: ”Marknaderna var de bästa tiderna! Åbo var ett riktigt uppsving för oss”.

Börje säger, att om man sålt fisken oförädlad enbart till grossister, skulle han ha flyttat till åldringshem för länge sedan. Till all lycka gick det inte så! Tvärtom, Börje förnyade i början av detta år sin registrering i kommersiella fiskares grupp 1^*).

Registreringen är i kraft tre år, och åtminstone den tiden tänker Börje ännu fortsätta. Mellan raderna tolkar jag, att han tänker fortsätta så länge hälsan räcker. När jag frågar, vad som är bäst med fiskaryrket, kommer svaret snabbt: ”Arbetets självständighet och vårmorgnarnas hisnande skönhet”.

Det kräver mycket arbete att hållas kvar i gupp 1. Fisken skall sökas aktivt. Börje har på så sätt ett bra läge, att han har mycket fiskevatten. När sälarna eller skarvarna förhindrar fisket eller skrämmer bort fisken från något område, så flyttar Börje till ett annat. Målarter har de senaste åren varit gös, abborre, strömming och vassbuk och som redskap nät. På vintern fiskar han med nät under isen. Senaste vinter var den första vintern under Börjes livstid, som det inte kom ordentlig is överhuvudtaget.